Vinterbelägrat Kållandsö

Efter ha lanserat caféet och handelsboden på facebook så märker jag att jag bloggar mindre och lägger mer tid där. Det blir liksom lättar att bara slänga ur sig småsaker som händer i Spiken.
För nu händer bara småsaker i Spiken, särskilt nu när fiskarna har slutat med löjromen och vinter och is har belägrat hela öna, men även det har sin charm.

Sonen fick vara hemma några dagar från skolan för att bussen inte kunde köra, pga av dåligt väder. Under de 12 år som jag åkte buss till skolan så ställdes den aldrig in, man hoppades varje gång det var oväder men aldrig.
Man kan ju fundera vad det beror på om det är sämre bussar, eller fegare busschafförer men det är definitivt inte den globala uppvärmningen.

Som caféägare så har jag nog haft besök av gäster som kommit på de flesta olika sätt. Det senaste är en som kom på spark, en över isen, på snöskooter, frontlastare, traktor, fyrhjuling. Nu fattas bara isjakt och på skidor så får det bli vår igen.

På Facebook

En bild som tagits av min granne och kusin Linnea som brukar komma förbi när hon är ute och går med hundarna. Bilden knyckte jag från Facebook.

Huset från en lite annan vinkel och som ni ser nu med sjönära boende.

Jag har inte skrivit några djupare inlägg på bloggen på ett tag - det beror inte på att jag slutat med det utan mer på att det praktiska har varit väldigt påtagligt och tiden för djupare reflektioner på bloggen inte funnits.
Men jag har fler uppslag - som jag hoppas kunna glädja alla läsare med.

För övrigt så har jag precis lanserat Spikens Café och Handelsbod på Facebook - och har som tidigare förhoppningen att få till en hemsida snart. Tänkte ta min mycket begåvade svåger till hjälp - en klippa på design, stil, med enkla och bra lösningar.

På återseende.

Ligger för storm.

Hela östra hamnens fiskeflotta flyttade idag in till inre delen av hamnen. Anledning är att stormen fått vågbrytaren att släppa i ett av sina fästen. Så det blåser rätt in på den delen av hamnen och risken finns att vågbrytaren släpper helt, vilket skulle förstöra en hel del.

Etapp 1 färdig / Norge tur

Etapp 1 med bygget är klart. Snickarna lämnde idag för att återkomma längre fram i höst/vinter när vi fått fönstren. Men givetvis fick vi, jag och pappa en del arbetsuppgifter och mamma har en del att elda upp när tillfälle ges.
Sixten har över 39 graders feber idag och har sovit mesta dels av dagen men de andra barnen är i hög form. Just nu är jag själv hem och AnnC är på Tjejträff.



Vi var i Norge på en lång weekend. Anledningen var ett 40 års kalas i Tönsberg, en vännina till AnnC fyllde år. Vi passa på att hyra ett hotellrum när barnen var hos svärföräldrarna. Helgen avslutade vi med ett besök på Verdens Ende. Ett namn som verkligen sätter förväntningarna högt, men vi blev inte besvikna. Bilderna är därifrån.

Det går framåt.

Idag har jag kottlat - jag vet knappt vad det innebär men jag har spikat i alla fall. Riktigt kul och se hur saker växer fram när man arbetar. Mamma och pappa har varit här hela dagen och hjälpt till och på onsdag är det planerat att vi skall lägga tegel. Så har du tid över kl 14.30 så är du hjärtligt välkommen.

Men gode vän Fredrik var här i helgen och imponerades av bygget. Som fackman så ser ju han mer än vad jag ser och jämför även skillnader mellan Sverige och Norge. Det roligaste var att han och "mina" snickare hade samma verktyg och maskiner. Bra grejer helt enkelt.

Apropå Norge så fick jag tipset att köpa färg till huset i Norge för de har bättre färger - vilket bokstavligt innebär att de tillåter mer gift i sina färger vilket gör att de står sig bättre och att de inte svartnar.
Heja Norge!!!

Råspont och tjärpapp.

Det ser ut som pappa var åskådare men han var en viktig länk som hantlangare av råspont. Väldigt tacksamt.

Jag kom inte över min höjdrädsla så jag var aldrig överst och arbeta, det fick J och G göra.
En trevlig del i arbetet är rasterna. Det kan låta som jag är arbetsskygg men vi har väldigt trevliga samtal och diskussioner vid kaffebordet - nästan lika trevligt som i Spikens Café.

Förresten...på lördag kommer NLT (Nya Lidköpings Tidningen) till Spikens Café och rapporterar från hösten i Spiken. De skulle komma kl 11.00 - så hjärtligt välkomna och fyll caféet. Så vi kan göra ett riktigt maffigt intryck.

Väggar och takstolar.

Nu händer det grejer. I tisdags åkte väggarna upp. Jag själv var tvungen att vara i Spiken hela dagen men pappa fick vara stand-in, vilket ni ser på bilden. Alfred passade på att vara ute men fick nästan inte komma in efter det.
Idag har takstolar kommit på plats, vilket verkligen gav rymdkänsla...det blir stort. Övervåningen blir STOR. Men den färdigställs inte med en gången utan det får bestefar ta nästa höst ;)

Och till alla som känner mig - imorgon skall vi spika råspont PÅ taket. Pappa skall vara här och langa upp till oss under tiden som jag övervinner min rädsla för höjder.

Alfred har varit hemma från skolan i två dagar p g a sjukdom. Men mår bättre ikväll. Nora övernattar hos farmor.

Golvbjälklager på plats

Idag kom Gunnar tidigt (snickaren alltså). Jag och barna var upp och Alfred hade precis tagit på sig.
Alfred vill genast gå ut men jag tyckte att han kunde vänta tills vi ätit frukost men han svarade blixtsnabbt: "men jag skall ju också bli snickare."
Vad svarar man på sånt? Det var ju bara att släppa ut honom.

Bilden är tagen 07:19.

Imorgon skall väggarna resas. Spännande!!!

"Det blir skillnad när du får ett eget hus."

Idag och igår murades grunden upp. Jag var hantlangare och lärde mig mycket, då jag aldrig murat tidigare. Det som inte syns på bilderna är att grunden putsats på utsidan vilket gjorts idag.

Mamma och pappa var här igår och titta, vilket de är ofta. Men igår så berättade mamma för AnnC att det var så roligt se att jag var så intresserad av att hjälpa till och lära mig, för det har jag aldrig varit förut.
Detta stämmer givetvis, jag har varit väldigt ointresserad av bygge och liknade i tonåren och även efter, men jag får säga som alla har sagt till mig, "Det blir skillnad när du får ett eget hus.", och precis så är det.

Betongbil bland höstens paradisfärger.

Idag var det dax för nästa steg. Betongbilen anlände med cement för sulan. Tyvärr var jag inte själv hemma för att ta emot men AnnC och speciellt barnen tog emot den med öppna armar.

Själva arbetet gick fort och nu väntar vi på att det skall torka så man kan börja mura.

Event i Spiken

...och det enda jag kan tänka på är den underbart blå himlen och det spegelblanka vattnet.

Utsättning och formning av sulan.

Efter någon veckas uppehåll kom idag snickarna och tog vid. Utbygget sattes ut (det är där snörena går) och formar gjordes för sulan. Sulan är det som man sedan börjar mura på. Troligtvis kommer det att gjutas nästa vecka. Men det är alltid lite osäkert och vi har inte bråttom.

Vi skall bygga på s k torpargrund och inte gjuta en hel platt som är vanligare på nya hus.

För den som är insatt eller snickare kommer ni med säkerhet finna fel i min beskrivning hur bygget fortskrider. Jag är verkligen lekman på området och lär mig mer än vad jag kan hjälpa till. Men det är något jag vill också, lära mig och det får man liksom på köpet - så jag skall försöka hjälpa till så mycket som möjligt och lära mig ännu mer.
Jag blir inte stött i kanten om någon rättar mig när jag försöker beskriva ett skeende av bygget. Utan kommentera gärna felaktigheter.

Markarbetet klart!!!

Efter två och en halv dags arbete så är markarbetet klart. Det gick bra men med lite komplikationer - vi upptäckte att vi faktiskt har berg på tomten, vilket jag inte trodde. Detta hindrade dräneringen en aning men detta kunde justeras till utan sprängning.

En reflektion som jag har haft en längre tid.

På Kållandsö pratar man aldrig om företag eller om företagsnamn, man nämner alltid personer som har ett företag vid namn. T ex man åker till Josef och handlar, man går till Petter och äter eller till Sören och köper fisk.
Det gör allt väldigt personligare och trevligare tycker jag. Detta kanske förekommer på andra orter och samhällen också men inte så att jag har träffat på det.

Så för den som undrar är det Glenn som varit här och grävt och gjort markanläggningen.

Grävmaskin ödelägger trädgården.

Idag har det börjat på allvar. Grävaren stod parkerad på gräsmattan när vi kom hem på söndagkväll, då vi varit borta hela helgen. (Tack Remi)

7.00 står två män utanför som genast börjar planera. Jag får genast gå ur sängen och gå ut. Resten ser ni på bilderna. Alla barnen har fascinerats av grävmaskinen, inkl. Sixten.

Fortsättning kommer imorgon. Kl 7.00 skall det komma ett antal ton med singel (grovt grus) till grunden.

Ett nödvändigt gott.

Jag tänkte låta bli att kommentera valet. Men uppmanar alla att gå och rösta, och det finns ett mänskligt, kristet parti, rösta på dom.
Oj, det blev mer politik än vad jag tänkt mig.

Men arbete, jobb - det finns något positivt med att arbeta. Det är inte något nödvändigt ont som helst skall undvikas.
Jag tror att vi är skapade till arbete, en viss möda, för att göra livet meningsfullt och värt att leva. Man gör något, presterar. Vilket skänker en härlig tillfredsställelse.

Sen kan man arbeta för mycket, vara stressad, bli utbränd och allt det som för mycket arbete och belastning kan ge.

Jag har haft förmånen att träffat många som kommit tillbaka efter en tuff tid, borta från arbete, sjukskrivna. Ofta finner de en tillfredsställelse i att börja arbeta igen.

Jag tror nämnligen att arbete är något nödvändigt gott.

Närmare...

Efter att haft barn i ett antal år nu så börjar förstå och se vissa saker. Inte bara det som är uppenbart utan detaljer och generalla mönster som man själv känner igen sig sedan man själv var barn.

Barn kan bli upptagna av småsaker och helt fängslade av detaljer t ex minste man på 10 månader som älskar att se på när hjul rullar. Han plockar upp bilen, vänder på den och rullar på hjulet.
Varför är det så fascinerande?
Ett svar som jag har upptäckt är att barn är mycket närmare saker, och har inte den förmåga att distansera sig till saker och tar då inte saker för självklart.
När vi går i skogen så är de närmare marken och ser saker som vi vuxna missar just bara för att de är närmare marken.

När Gud sa att vi skulle vara som barn för att platsa i Guds rike, är detta något att ta till sig. Vi måste gå nära för att se hur det verkligen är, komma nära Gud så vi ser hans godhet, nåd, kärlek och barmhärtighet.
Men också våga komma nära människor för att kunna ge, hjälpa och verkligen se hur verkligheten är, hur dålig eller bra den än är.

Så gå närmare...

Rivning klart.

Nu är rivningsbiten i princip klart. Hela det gamla uterummet är borta och skall eldas upp så snart vädret är passande. Visst virke skall vi spara och ta ur spiken ur.
För de extremt intresserade så kommer pannrummet vara kvar tills vidare och kommer byggas in i det ny och kommer rivas då det nya är klart. Detta gör att vi inte behöver byta värmesystem utan kan ha kvar det nuvarande systemet.

Nu står frun och lagar riktigt karlamat, bacon och ägg.

Bygget - en följetong

Då var det igång. Utbygget av huset har påbörjats med att riva uterummet. Vi upptäckte att efter att det var borta blev vardagsrummet väldigt ljust och härligt. Det har lett till att vi kommer ha större fönster här än vad vi först hade tänkt. Alltså 160 cm fönster i stället för 130 cm.

Byggmästarn har varit här ett par gånger och det är inspirerande. Idag kommer min bäste arbetare, pappa, med motorsågen så skall vi ta det sista på uterummet och några småträd så grävmaskinen tar sig fram.

"En måste ju tro på nött."

Idag träffade jag en härlig man. Han är bonde och genast kom vi in på vädret. Om man säger så, så är det väl inte regn som bönder vill ha i augusti, när skörden skall bäras.

Men denna bonnen hade svar på tal:

"Jag har ta´t upp båten."

Jag stod frågande, med tanke att det var vädret vi prata om. Men han förklarade.

"Jag la i båten sent, och när jag la i den så började det regna. Så jag tog upp den igår."

Sedan gick han vidare mot lagårn men vände sig och sa kort och gott:

"En måste ju tro på nött."

Från mobilen

Först blogg försöket på mobilen. Spännande och det verkar fungera.

Bara Rock N Roll

Jag var på konsert i helgen. Först spelade Abraham Laboriel med vänner, vilket närmaste kan beskrivas som en instrumental lovsångskonsert. Härligt att uppleva gamla gubbar spela och dansa loss så man själv nästan skäms för att man dansar för lite.

Därefter spelade Jerusalem, förstärkta av två av min svågrar, vilket gav en extra dimension åt konsert.
Jerusalems låtar kan mer beskrivas som predikningar och bör lyssnas på det sättet. På mig träffar de rätt i hjärtat och upplivar, stärker och förmanar.

Så nu är jag en krigsman igen och skall dansa på ormens huvuden - och jag skall aldrig ge upp.

Den vackra döden.

Med risk att låta oerhört pretantiös - som Strindberg eller Bergman, men döden kan vara vacker. Jag hittade detta trädet på en av de vackraste platserna som jag vet och det liksom passade in, trots att det var dött.

Döden är liksom en del av livet, eller? Om man lever med vetskapen att man skall dör, gör inte det livet mer värt att leva? Är det inte de som fått en obotlig eller svår sjukdom som verkligen lever livet, tar vara på relationer, gör upp saker, gör det de verkligen vill? Gör sig klara, med sin omgivning, med döden och med sin Skapare?

När royalisten vaknade...

Efter den svenska kronprinsessan bröllop får jag nog kalla mig royalist. Som uppvuxen på 70 och 80-talet så hände inget i den svenska kungafamiljen. Barnen liksom bara växte och kungen blev gråare.

Men nu...ett bröllop, Plötsligt aktualiserades frågorna och mening med konungadömet Sverige. Vad tycker jag? Behövs ett kungahus? Finns det plats för det i ett modernt samhälle?

Döm av min förvåning - jag kände mig oerhört stolt över att vara svensk, över den svenska historien och vårt fantastiska land.
Allt detta p g a kronprinsessan gifte sig.
Märkligt!!
Men väldigt positiva känslor och tankar kring fosterlandet Sverige, vår historia, natur och vi som folk.
Det är något som vi svenskar inte har för mycket av. Fosterlandskänsla, positiv patriotism, stolthet över att vara svensk. Det tycker jag att verkligen att kungahuset kan ge och bidra till för både oss gammalsvenskar och de s k nysvenskarna.

Men i det korta persektivet får vi se till att regeringen får sitta en period till så det blir lite bättre ordning på den politiska scenen också, för där finns mycket att önska.

Men royalist, javisst!!!

Upptäckten av blommor.

Med det nya huset kom också en uppväxt trädgård. Jag har aldrig varit direkt intresserad av trädgårdsarbete och tycker att gräsklippning är ett nödvändigt ont.

Men det har verkligen varit intressant att se hur trädgården utvecklats under våren och försommaren.

Det som har varit mest spännande är blommorna, det har blommat i trädgården sedan de första snödropparna tittade fram. Sedan har det följs av krokus, påskliljor och pingstliljor.
Sedan kom häggen och syrénen, och nu blommar rododendron, jasminbusken, rosenbuskar och några till som jag inte kan namnet på.

Till detta kommer att vi har alla sorters träd i trädgården. Ivar och Rut som bodde här före oss hade verkligen tänkt till om blomningen och om träden för att få en ständigt blommande trädgård och njuta av de olika träden.

Jag uppskattar verkligen att ta en promenad i trädgården, speciellt sent på kvällen, när allt är lugnt och tyst.

En vis man som heter Peter Halldorf sa att: en man är sig själv närmast när han arbetar i sin trädgård.
Detta var med tanke på att det var i en trädgård som Gud satte människan när han skapade oss. Det kanske är denna urplats för människan som jag har börjat upptäcka.

En ny generation

Jag håller på att jobbar på att överföra några typiska Kållandsö intressen till barnen. Det handlar givetvis om båtliv, fiske och sjövett. Det är något man måste börja med tidigt, så att intresset så att säga läggs in i generna, om de inte redan är det.

Det är en intressant upplevelse och jag reflekterar mycket över hur ens egen uppväxt var och hur föräldrarna gjorde. För jag tycker att min uppväxt och barndom var fantastiskt och uppskattar att göra det jag lärde mig att älska och uppskatta då.




Sedan kan man reflektera över vad man INTE vill föra över till nästa generation, sådant man plockat upp eller fått med i bagaget som negativa erfarenheter och vanor. Lite svårare det där, hur man får barn att INTE gör vissa saker, och INTE göra samma misstag som man själv gjort.

För att sammanfatta är det spännande i alla fall och mycket inspirerande - det känns som man får ett djupare liv liksom - återuppleva barndom som vuxen med alla reflektion, funderingar och svar som man har. Senaste deja vu-känslan var igår när vi besökte Borås Djurpark.
Oj, där har jag upplevt mycket som barn.

Som en härlig gudomskälla...

Det Gud ger är rikt och mäktigt, djupt och stort. Kärlek, nåd och sanning.

Kärlek - att han först älskat oss, då vi ännu var syndare och inte ville ha med honom att göra. Då vi inte ville veta av hans bud, gå vår egen väg. Vilket stor kärlek - att älska den som inte är värdig att älska - att älska mig.

Nåd - att han inte såg oss som bortvända, förkastade syndare utan som hans älskade. Att hans nåd inte bara känner, utan gör. Han tar bort vår skuld och skam, han återställer till det vi var skapade för - han återställer mig.

Sanning - han inte bara säger sanning - han är sanning, som gick omkring och gjorde gott och botade alla. Och går fortfarande omkring och frälser, helar och upprättar det som är förlorat, längst bort, djupt ner - han upprättar mig.

(självterapi del 2)

Med fisk och vänskap i båten.

Efter vissa missöden med fisket. En båt körde i nätet för några dagar sedan och förstörde delar av nätet, så blev det BINGO. Två vackra och välsmakande gössar i lagom storlek. Det hade jag tänkt upprepa idag, denna gången med svärfar i båten, men utdelningen betydligt tunnare. Det blev ett stort antal braxar men inget att ta med hem.
Men, men sådant är det med fisket. Nu åker snart nätet upp från skärgården och skall förhoppningsvis ut på djupare vatten, för större fiskar.

Men jag vill snart komma ut och fiska med spö också. Sitta i båten med en god vän och vänta på fisken allt eftersom det goda samtalet och vänskapen råder i båten är något av det mest livsbejakande som finns enligt mig. Nappar det också finns även spänningen i båten.

Mellan hägg och syrén.

Vi befinner oss i den underbara tiden då skomakarn tar semester, mellan hägg och syrén. Det är en underbar tiden och jag har haft förmånen att ha en del ledigt det sista.

Jag var bl a i Norge och firade 17 maj, vilket vi håller på att fastslår som en tradition i vår svensk-norska familj. Det är väldigt kul och givande att vara i Norge under 17 maj, där har vi svenskar något att lära oss. För vi vet inte om vi har något att fira eller inte. Och om vi hade något att fira så skulle inte våga det p g a att vi skulle tas för nationalister och det är något av det fulaste man kan vara.

Men i Norge finns nationalister och det är av den finaste sorten, det är något vi kan lära oss.

Upp och Ner

Upp och Ner, ner och upp,
Grisen gall i granens topp
Det har just gått upp för mig,
att upp för mig är ner för dig.

Upp och Ner, och bak och fram,
framgång leder ingenstans.
När vi tror vi går i mål,
är det bara tillbaks till gå.

Ekorrn ut i granen satt,
vill ha en större skatt.
Så han samlade och drog,
tills han trilla ner och dog.

Upp och ner, och världsomvänt
Sa den man som Herren sänt.
Ge bort alltid, var enda spänn
Du får en plats i himmeln.

(Tekla Knös - Låten Upp och Ner)

Som Clark Kent.

Identitet - vem är jag? vem tror andra att jag är? och vem är jag egentligen, längst in?
Lite svårt det där, psykologiskt skall dessa tre olika delar av identitet inte vara för olika eller för långt ifrån varandra - för då kan vissa problem uppstå - psykisk ohälsa alltså.

Vem är jag då? Handlarn i Spiken skulle de flesta svara och jag också i de flesta fall.

Men handlarn i Spiken, är min Clark Kent, men inte så att jag gömmer något eller har något hemligt för mig bara väntande och förväntansfull på framtiden.

Men vem man egentligen är delar man inte med alla, om man delar det alls. För att dela vem man egentligen är, är också att vissa sitt rätta, osminkade ansikte. Bli svag, sårbar och naken, med risk för att bli ensam - men samtidigt så befriande.

Vissa religioner har t o m satt detta i system, som t e x bikt. Man kommer ut hur man egentligen är. Men i bikten är det mest det negativa som är i fokus och som man på något sätt vill lägga av sig.

Men det kan ju vara något positivt också, något bra som man vill komma ut i, som Clark Kent.

Livet på baksidan.

Jag har ju flyttat, enligt spikenborna till baksidan av Kållandsö, eller den mörka sidan av öna.
Visst, gärna det. Om Spiken och Läckö vill vara framsida där allt måste vara perfekt och det man visar upp, så kan jag gärna vara på den soliga baksidan. Där det är lite lugnare, lite mer vardag och så som man egentligen vill ha det.

Tänk på det. Framför huset har man det fint för att vissa upp för grannar och förbipasserande. Men på baksidan där är det lite mer rock n´roll. Det får vara lite hur som helst, trivsamt helt enkelt.

Så..jag kan gärna bo på baksidan, lite mer vilda västern, eller som en annan som bodde på denna sidan fråga: "Har du skaffat pistol än?"

Om tro, trivselvikt och kristna paradoxer.

Sista tiden har varit lite hektisk, därför har det blivit lite mindre bloggande. Men man får ju en hel del uppslag, som borde fått ett helt inlägg själv. Här är några:

Är kristna människor vanliga eller ovanliga? Var Jesus en vanlig människa eller ovanlig? Skall jag som kristen vara vanlig så icke troende ser att man är som alla andra eller skall jag vissa med min kristna livstil på att det finns ett annat sätt att leva?

Jag tror, på Gud min Fader, Jesus och hans förbarmande över mig och mitt liv och den Helige Andes liv pulserande i ådrorna.
Jag tror inte på miljöförstörning - än har ingen vågat säga hur mycket den islänska vulkanen spytt ur.
Jag tror inte på FN efter deras felaktiga miljörapport och deras s k Svininfluensa, som var ett sätt för medlemmar i WHO att känna pengar.
Jag tror inte på marknaden, för den är ett vilddjur som slukar allt och alla i sin väg.
Jag tror inte på politiker längre, de är inte förtroendevalda längre, utan bara valda - utan personlighet, integritet som vilddjuret köpte för länge sedan.

Trivselvikt - väger samma som för ett halvår sedan utan att vare sig stått på vågen eller haft några större betänkligheter angående vad som stoppats i munnen. Dock är trivselvikten ett andetag över idealvikten. Så nu har beslutet tagits, det promeneras i familjen, ibland i alla fall. I vart fall inte regelbundet än.

Där var lite snabba utkast som borde blivit hela blogginlägg. Återkommer nog snart med något härligt om våren, fisket och livet.

Naturreservatet

I skrivande stund står det två tranor på norrsidan av huset, de har varit där några dagar nu. Söder om huset står det fyra rådjur. Barnen bara tittar till och vi bara: jaha.
Inget speciellt alltså.

Men lite kul är det. När vi hade besök i början av vecka var det även älg, svanar, änder och rovfåglar som beskådades från huset.
För att bo så nära vägen som vi gör tycker jag det är fantastiskt. Även om det är vardag med djur och fåglar på tomten tror jag att det gör något med en. Man blir liksom medveten om djurlivet och deras behov och närvaro.

Hoppas att det gör att barnen blir natur-älskande-barn. Det skulle frun gilla också.

Hellre aktuell och provocerande än underhållande och modern

Jag är en ganska lugn och sansad person, det vill ganska mycket till för att jag skall bli irriterad eller uppretad, speciellt när det gäller den kristna världen. Jag har sett, hört och varit med om det mesta både i positiv och negativ mening.

Men i veckan läste jag en artikel i en kristen tidning som jag retade upp mig på. Jag vet inte om jag blev mest uppretad på tidningen som skrev det eller kyrkan som gjorde spektaklet.

Det som rapporterades var om en modeshow i en kyrka, med, jag citerar, "förstklassig underhållning."

Men hallå, är det det kristna skall hålla på med och skriva om, "förstklassig underhållnig." och mode. Det finns viktigare saker att pyssla med så som;

Förkunna syndernas förlåtelse genom tron på Jesus.

Älska vår nästa, i ord och handling.

Stå upp för de fattiga, sjuka och svaga i samhället.

Vara ljus i en mörk och kall värld.

Det är några saker vi skall göra som kristna i denna världen. Det kommer aldrig att bli modernt men det kommer alltid att vara aktuellt och provocerande.

Hellre aktuell och provocerande än underhållande och modern.

Tack och amen.

En förstå-sig-på-are på radio.

Hela familjen har varit sjuk i omgångar denna vecka. Inget allvarligt med riktigt tråkigt. Nu leder inte sjukdom till något positivt med däremot att ha tråkigt.

Det var en förstå-sig-på-are på radio för ett tag sedan. Ämnet var barn, barnuppfostran och hur man som förälder skall och bör vara. En delikatt fråga som kan ge vem som helst som har haft barn ångest.

Men det som förstå-sig-på-aren sa var ganska bra:

Det gör inget om barn har tråkigt, där börjar kreativiteten.

Jag fann detta tänktvärt. Som förälder och även som vuxen är det lätt att man är rädd för tristess. Man vill hela tiden att något skall hända, på med TV:n, ut på nätet, aktivera sig själv och barn. Hur barn blir när de har tråkigt vet man ju, det skall pillas på allt, retas. Men det kan också förvandlas till en låtsas världar, kojor i skogen, ny lekar.

För att ta ett vuxen exempel:

Jag har bara bantat en gång i livet. Det var rätt jobbigt, speciellt i början med tanke på min arbetsplats med godis, kaffe, provsmak och allt annat där. Men efter ett tag kom jag över det jobbiga och upptäckte en sprudlande kreativitet just på matsidan.
Jag kom på massor nya grejer i Spiken man skulle kunna ha i café så som pizza, varma smörgåsar, bakverk m m. Jag serverade detta till nära och kära. Lite jobbigt var det att man inte kunde prova själv.

Det tråkiga blev upphov till något kreativt i den omgivningen jag var.

Att lämna barnen för att ha tråkigt kommer inte att gå. Dom vägrar ha tråkigt, dom kommer hitta på något att göra. Man får bara se till att dom har tråkigt i rätt omgivning.

På Kållandsö till exempel.

Det enda säkra.

"Jag väntar på Döden."

Så svarade Spikens äldsta invånare sin granne när han frågade hur det var när de mötes vid brevlådan. Som grannen uttryckte det: "Vad svarar man på det?"

Men detta har lett till en diskussion kring döden, livet och så i caféet. När man är runt 60 börjar döden göra sig påmind med sjukdomar, svaghet och dödsfall i sin egen ålder. Det blir liksom ett oundvikligt ämne som man måste förhålla sig till på något sätt.
Som en sa här nere: "Det är inte frågan OM man dör, utan NÄR.". Det ligger en hel del vishet i det uttrycket, helt plötsligt blir döden NÄRvarande.

För mig som yngre man i sällskapet är det mycket givande att bara lyssna och ta till sig det som sägs. Ju tidigare man tar till sig dödens närvaro desto tacksammare blir man för livet.
Ur ett kristet persektiv så är döden lika närvarande, t o m Gud var tvungen att dö när han kom till jorden. Men med den kristna synen är det inte slut med en gravsten med två årtal på och ett streck i mellan som symboliserar livet.

Tillbaka till Spikens äldsta, kristen som personen är, så verkar inte döden skrämma. Det märktes när man fann personen i en snödriva den dagen då den stora snöstormen var. Att ramla i en snödriva när man skottar snö i snöstorm när man är över 90 är inget bra. Men personen vinkade och till slut fick en granne syn på handen och kom till undsättning.
Men väl in sa personen: "Du kunde väl låtit mig ligga, jag är ju 93 år gammal."

Så man kan fundera på vem det var det vinkades till.

Välkommen till Spiken - idag öppet.

Äntligen kom jag till Spiken. Igår lördag kom jag inte fram p g a höga drivor. Jag försökte allt men när drivorna gick över motorhuven kunde jag inte se nåt och körde rakt in i en häck.
Inget farligt hände och bilen grävde jag och pappa loss, men den fick stå tills idag då jag ville gör ett nytt försök att ta mig till jobbet.

Det var inga problem att komma till stan och hämta tidningar och varor men när jag kom till Spikenvägen var det stopp. Ingen hade plogat, plogbilen hade gett upp så vad göra? Det var bara att åka hem och äta frukost.

Under tiden jag stekte ägg och bacon ringde en trogen kund och sa att Entorp:e vägen var öppen - hennes gubbe plogar den. Då var det bara ge sig iväg, och nu är det alltså öppet.

Vi får se hur många kunder det blir men jag har redan haft en, så...

Varmt välkomna - kaffet är bryggt och solen skiner.

Miljöanpassa eller anpassa efter miljön

Nu när det äntligen har blivit riktig vinter, med minusgrader och snö i månader så har jag sett en företeelse som är nästan dagligen på radio och TV. Det är människor som på något sätt har drabbats av att det är vinter. Det är tåg som är försenade eller inte går, likadant med flyg. Sen är det gator och parkeringsplatser som inte är tillräckligt snöröjda, dikeskörningar, bilar som inte startar. Listan kan göras lång.

Vad är detta för gnäll? Visst, det inte roligt att köra i diket eller missa ett tåg men för all sin dar, vi bor i Norden. Det är så här det skall vara.

Det som retar mig mest är att det alltid är någon annan som borde ha gjort något, och oftast vår samhället; kommun och stat, som får den största skopan med gnäll. "De borde garantera att..."

Det som jag saknar är en anpassning till rådande omständigheter. Är det -20 i några veckor får man anpassa sig till det. Är det snöstorm så får man ta med det i beräkningen. Man får helt enkelt anpassa sig efter den miljö som nu är.

Naturen är kraftfull, med tanke på den jordbävning som varit, och det går inte allt garantera och säkerhetställa saker för värsta tänkbara. För det blir ofta inte så man tänkt sig.

Vad kommer detta sig att dagen människor inte accepterar naturens krafter utan tar för givet att de skall tämjas, avvärjas och skyddas från?
Kan det vara så enkelt att vi lever för långt från naturen?

Kanske.

Fiskarna i Spiken vet när det blåser för mycket, när vågorna är för höga eller när isen är för tjock.

Det kallas respekt - respektera att det är vinter.

Förresten har jag lagt ut mat till örnarna för första gången idag. Vi får se om det kommer några på besök i Spiken i år.

En krake i Spiken

I helgen har vi haft besök av Per i Lund´s krake i Spiken. Kraken har dragits på isen från andra sidan Fästingsudde som syns i bakgrunden. Detta gjorde Torparn med sin grålle med kedjor. Kraken är på tillfälligt besök på sin väg upp till Hagavallen där den kommer få sin permanenta plats.

För alla Er som inte vet vad en krake är och används till, är det till för att förvara fiskeredskap i, som fiskare och andra Kållandsöbor byggde efter sjön så de inte behövde ta med grejerna hem.

För speciellt intresserad kan berättas att Per i Lund inte bara hade en krake utan två vid sin brygga, vilket gjorde Länsstyrelsens tjänsteman mycket upprörd när denne paddlade förbi i Lindesundet på sin fritid, vilket fick till sin följd att en av krakarna beordrades att tas bort, rivas eller flyttas.

Husköp

Idag har det äntligen blivit klar. Vi har skrivit och betalt Österbacken, så idag kan vi säga att vi är husägare.
Det var lite speciellt att skriva på alla papper på banken och sedan skriva på alla papper ang. köpet, men nu är det i alla fall klart.

Tillträde då, jo på lördag kommer det att vara en intern auktion på resterande grejor i huset, vilket gör att vi kan börja greja lite på måndag.

Kul, väldigt kul. Vi skall bara fixa lite på de olika sovrummen innan vi flyttar dit vilket förhoppningsvis kommer vara i mars. Så AnnC är i full gång och kollar på tapeter och färg, vi funderar hur och var de olika möblerna kan stå. Personligen är jag väldigt nyfiken på ladugården, huruvida den behöver rivas eller om det går ha kvar allt eller någon del.

Tack Ivar!

Det självklara

"Bara för att det är så, betyder inte att det måste fortsätta att vara så."

Från filmen Australia som jag nyligen såg. Det talade till mig efter att jag varit i Indien.

När jag var i Indien så var allt så självklart. Att trafiken skulle vara som den var, marknaden, lukterna, fattigdomen - allt var så självklart Indien.
Lika självklart var det att komma hem - att allt var som när jag lämnade Sverige och min världen.

Men det var det som sedan skrämde mig - NEJ, jag vill förändring - Jag står för förändring - Jag vill förändra människor, familjer,länder och världen.
Jag kom liksom på mig själv - håller jag på i bli gammal, eller bekväm, eller tappa tron på förändring?

Kan inte svara på det men det finns saker som är självklara; De fattiga kommer ni alltid ha hos Er.; Inte en bokstav skall förgås...; Jag blir äldre;

Och Jesus sitter på tronen och har all makt i himlen och på jorden.

Vinter

Jag gör inga anspråk på att vara någon fotograf, bara att ett minne skall bevaras. Men dagen med snögnistrande natur är svårt att återge. Något som måste upplevas.



Fantastiskt att återuppliva barndomsminnen i barndomsbacken med barnen. Jag blev svett av att springa upp med Snowboards raceren som sonen kallar Boben.



Gemenskap framförallt. Son bjöd in dotter för att läsa för henne, fin tanke men kanske fel plats. Men det är tanken som räknas.

Tidsomställning, snö och minus grader.

Vilket mottagande!

Att komma hem till ett vintrigt Sverige är fantastiskt. Snö, minusgrader, rimfrost och tystnad. Det var underbart att kliva av planet och andas den friska, kalla luften.
Jag upplevde att allt jag gjorde efter vi kommit hem relaterades mot Indien. Trafiken var lugn och tyst. Bilen var tyst och bekväm. Flygplatsen var ödslig. Att handla var nästa lika exotiskt som att handla i Indien första gången.

När vi väl kom hem stod middagen på bordet. Ugnsstekt karré, potatis och morötter i ugn och brunsås. Det gick inte att få tag i på en indisk resturang, men så självklart hemma hos famlijen Gustafsson.

Vilket mottagande!

Längtan hem.

Idag är sista dagen i Indien. Vi skall vara här hela dagen, flyget går i natt, men jag känner att man redan på något sätt har börjat resa.
Nu luktar det underbart av stekt kyckling och curry i lägenheten och snart skall vi äta lunch.

Indien är fantastiskt och har verkligen påverkat mig positivt. Trots all misär, fattigdom, sjukdom så har jag fått en fantastiskt positiv bild av Indien.
Alla människor, maten, trafiken, glädje - allt är fundamentalt annorlunda än Sverige men fungerar ändå. Allt är mer organiskt levande, anpassande för stunden - inte reglerat, uttänkt, lagstadgat, tråkigt som hemma.

Nu är barna på väg upp för lunch och då höjs ljudnivå avsevärt. Tystnaden får vi ta när vi kommer till Trelle.

Turistmål och vardag i Kolkata

Bild från Victoria Memorial. En imponerande byggnad, invigd 1921 om jag minns rätt. Hade gärna tagit lite mer tid här, utan barn. Men det var en stor park runt byggnaden så på det sättet var det perfekt för barnen att springa i.

När vi var inne på en bank för att växla mötes vi av denna beväpnade vakt i dörren. Hagelgevär och uniform.

Fiskförsäljning vid köttmarknaden, levande fiskar i de olika karen. Det vore något för Spiken.

Idag gjorde jag även premiär i Kolkata trafiken. Åkte scooter till köttmarknaden. Vilken upplevelse. Tog även en tur ikväll. Det finns en regel, håll ögen öppna.

Kortet är tagit från dagens utflykt. Vi står på en balkong i Moder Teresas hem för döende, som ligger vägg i vägg men Kali templet. Alltså den heligaste platsen i Indien för Kali dyrkan.


Denna autoritsch såg vi när vi åkte genom stan. Inget förvånar längre men detta stack ut. Vi vet inte om anläggningen användes för marknadssyften eller i politiskta syften men vi var väldigt glada att vi slapp höra något, för här går alltid volym före kvalitet.