Nu har jag varit gräsänkling sedan i fredags. Det är med blandade känslor som familjen åker bort, dels finns det en del i mig som tycker det är skönt. Jag kan göra vad jag vill och vara för mig själv och bara ta det lugnt hemma. Men sedan är det den andra sidan, hemmet slutar att vara ett hem när familjen är borta, inget liv, inget rörelse och den där jobbiga, äckliga ungkarlskänslan smyger sig på, man blir lite latare, äter lite sämre mat, går och lägger sig lite för sent. På det hela taget - man blir en sämre människa.
Men om man vänder på det. Man blir en bättre människa med hjälp av fru och barn. Ansvaret, glädjen och gemenskapen gör all skillnad i världen.
Nu kan man vara en bra människa utan fru och barn, det är både Jesus och Paulus exempel på, men de levde inte ensam i skogen utan hade gemenskap med andra människor. Det är i gemenskapen vi blir bättre, slipas, fostras.
Idag kommer i alla fall familjen hem. Äntligen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så sant, så sant. - Og så godt beskrevet!
Familjen är det enda vi har här på jorden,som vi kan luta oss i mot och hämta styrka hos.
Familjen är det stora böneämnet i våra dagars Sverige och jag tror stark att familjen kommer att få en rennesans i samhället,när allt annat mänskligt (omänskligt) byggnadsverk rasar ihop
Länge leve Jesus och familjen.
Ha en bra dag Josef med familj.
v v v v Bergenwall
Jag gillar verkligen att läsa när du skriver. Du är lite som pappa, en klok funderare och din fru har gjort dig gott, hårdheten ha blivit mjukare... Längtar efter er!!!
/Stina
Skicka en kommentar