Det enda säkra.

"Jag väntar på Döden."

Så svarade Spikens äldsta invånare sin granne när han frågade hur det var när de mötes vid brevlådan. Som grannen uttryckte det: "Vad svarar man på det?"

Men detta har lett till en diskussion kring döden, livet och så i caféet. När man är runt 60 börjar döden göra sig påmind med sjukdomar, svaghet och dödsfall i sin egen ålder. Det blir liksom ett oundvikligt ämne som man måste förhålla sig till på något sätt.
Som en sa här nere: "Det är inte frågan OM man dör, utan NÄR.". Det ligger en hel del vishet i det uttrycket, helt plötsligt blir döden NÄRvarande.

För mig som yngre man i sällskapet är det mycket givande att bara lyssna och ta till sig det som sägs. Ju tidigare man tar till sig dödens närvaro desto tacksammare blir man för livet.
Ur ett kristet persektiv så är döden lika närvarande, t o m Gud var tvungen att dö när han kom till jorden. Men med den kristna synen är det inte slut med en gravsten med två årtal på och ett streck i mellan som symboliserar livet.

Tillbaka till Spikens äldsta, kristen som personen är, så verkar inte döden skrämma. Det märktes när man fann personen i en snödriva den dagen då den stora snöstormen var. Att ramla i en snödriva när man skottar snö i snöstorm när man är över 90 är inget bra. Men personen vinkade och till slut fick en granne syn på handen och kom till undsättning.
Men väl in sa personen: "Du kunde väl låtit mig ligga, jag är ju 93 år gammal."

Så man kan fundera på vem det var det vinkades till.