Var hos tandläkarn förra vecka efter en tids tandvärk. Jag är ju MAN så jag biter ihop så länge det går...det kanske går över, under tiden som frun undrar om jag väntar på att mamma skall ringa åt mig. Nä, jag är bara manlig. Det där kommer dom aldrig förstå.
Men tills sist låg man där hos tandläkarn och jag skulle givetvis kommit tidigare, men det visste jag ju.
Om man vill dra lite djupare växlar på temat kan man ju tänka att det handlar inte om vad livet ger oss, utan vad vi gör med det vi får. Jag fick tandvärk, jag hade ont, jag gjorde nåt åt saken, ingen gjorde det åt mig.
Vi kan göra förvånansvärt mycket om vi bara vågar och tror att det kommer göra en skillnad, lägg där till tron på Gud som förflyttar berg...då är inget omöjligt.
Att våga är att vinna.
Apropå under, måste berätta om min vän och kusin. Han och frun är i Colombia för att adoptera två fantastiska barn. Man gråter nästa varje gång man läser om det.
En verklig feel-good story.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är verkligen roligt att läsa din blogg. Häla familjen.Gilla dig /lilla syrran
Det finns två saker som kan få en ödmjuk och tyst för en stund,det ena är tandläkaren det andra är att vara med under en förlossning,jag har riklig erfarenhet av båda dessa stunder i livet.
v v v v T.B
Skicka en kommentar