Mer personligt än väntat.

Igår kväll återvände familjen ner till vårt lilla hus i Trelle. Detta tillfälliga boende är mer hem än vad jag hade väntat mig. Vi har bott oss mina föräldrar i ett par veckor och det gått fantastiskt bra. Barnen har haft det jättebra och verkligen trivs, men något speciellt infinner sig när man kommer hem, både hos föräldrar och barn.

Har tänkt en del nu över situationen jag var i när Sixten fick andnöd när jag bytte på honom på BB (finns att läsa på Fru Gustafsson). Varje gång jag berättar det eller när jag skrev om det på bloggen så vill jag gråta eller gråter. Jag kan inte sätta ord på varför jag gör det, kanske en chock - men jag tycker att jag handlade väldigt rationellt, kanske rädsla över att förlora något jag har kärt - men jag hade knappt fått samma känslor för Sixten som jag har nu.

Oavsett var det är, så blir jag berörd när jag tänker på det eller återupplever det. Men viss bearbetning görs fortfarande. Sixten är förkyld idag och snorig. Detta gör att han ibland får svårt att andas genom näsa och då tänker jag snabbt på vad som hände. Likadant var det första gången jag bytte på honom efter det hade hänt. Jag skulle inte säga att jag rädd eller att det är fruktan eller kanske...det försvinner i alla fall med hjälp av en bön och rikta sig mot Gud i tro.

AnnC tror även att det är en form av självterapi att skriva av sig om det och det är jag beredd att hålla med om.

En annan reaktion som jag fått, när jag tänker och går igenom det igen är att jag vill välsigna och be för alla...märklig reaktion. Troligtvis någon form av tacksamhet att det gick bra.

Så Gud välsigne dig.